Jag minns exakt hur det kändes när jag köpte den där väskan. Den var dyr, genomtänkt, ett sådant köp man planerar länge och rättfärdigar med orden “det här är en investering”. När jag bar hem den tänkte jag att nu – nu borde jag känna mig nöjd. Lite mer komplett.
Men känslan uteblev. Väskan var fin, absolut. Men den gjorde mig inte lyckligare. Inte lugnare. Inte mer tillfreds. Och det var först långt senare jag förstod varför.
Under en period visste jag bara att något kändes fel. Jag hade allt jag “borde” vilja ha, men saknade ändå en känsla av ro. Det var genom terapi som jag sakta började omvärdera vad lyx faktiskt betydde för mig. Jag insåg att jag hade letat efter rätt känsla på fel plats.
Idag ser mina prioriteringar helt annorlunda ut. Lyx för mig är inte längre något stort och synligt, utan något tyst och återkommande. Som att vakna i nytvättade lakan som känns svala mot huden. Att dricka morgonkaffet långsamt, ur en kopp jag verkligen tycker om. Att ha råd – inte nödvändigtvis ekonomiskt, utan mentalt – att stanna upp.
Jag brukade spara det fina till “sen”. Nu använder jag det varje dag. För jag har lärt mig att vardagen inte är något som ska klaras av – den är livet.
Små vardagslyxar ger mig inte status, men de ger mig lugn. Och det är en rikedom jag inte vill vara ut