Jag hade tallrikar jag hatade. Inte för att de var fula egentligen, utan för att de aldrig kändes rätt. De var ett arv, ett kompromissköp, något som “fick duga”. Och ändå stod de där, år efter år, medan jag undvek att använda dem.
Varje gång jag dukade fram dem kände jag ett litet motstånd. Men jag kunde inte förmå mig att göra mig av med dem. För de var ju hela. Dyra en gång i tiden. “Bra att ha.”
Det var först när jag började ifrågasätta varför jag sparade på saker som inte gav mig glädje som något förändrades. Jag köpte en enda kopp. Lite för dyr. Helt onödig. Perfekt i handen. Och jag använde den varje dag.
Den koppen förändrade mitt sätt att se på köket. Jag gav bort tallrikarna. Köpte färre saker – men exakt sådana jag älskar. Mitt kök blev inte mer perfekt, men det blev mer mitt.
Nu står favoritsakerna längst fram. De används, repas, lever. Och varje morgon, när jag tar fram min kopp, påminns jag om att vardagen förtjänar det bästa vi har – inte det vi sparar till senare.